28 februari 2009

Hur funkar det?

Jag har sagt det förut och nu säger jag det igen: Min kropp kan inte vara skapt för löpning. Jag har klarat av att cykla 30 mil, åka skidor 9 mil utan problem med håll. Däremot Lidingöloppet var en håll-plåga utan dess like. Idag strålar solen och det är en härlig vinterdag, som upplagt för en löprunda tänkte jag. Nu när jag känt att formen varit på uppåtgående en längre tid menar jag. Var full av tillförsikt, men den nedrans hållen infann sig onödigt fort. Pulsen steg för högt och det kändes som jag skulle gå av på mitten. Hur går det till? Varför kan jag inte springa utan håll? Varför känns kroppen så tung när jag springer men inte vid andra idrotter? Jag börjar få svårt att hitta förklaringar...

Men å andra sidan så vore det väl själva sjutton också om jag inte skulle kunna lära min kropp att springa och att tycka om att springa! Det SKA gå!! Funderar på att börja med ett sånt där nybörjarlöparprogram bara för att slippa känna att det går dåligt hela tiden. Men då blir det nästan för lite träning jämfört med vad jag är van vid...

Jaja, snart kommer syster på besök, det ska bli mysigt. Innan dess Inför-Vasaloppet-intervju på tv med Jerry Ahrlin och Jenny Hansson. Hoppas verkligen Jerry lyckas vinna i år, han är verkligen värd det! Han har ju trots allt lärt även mig att åka skidor hyfsat, även om det nog inte var den lättaste uppgiften :-)

27 februari 2009

Bildbevis

Nu har bilderna från i söndags lagts ut. Förstår inte hur jag lyckades se så pigg ut!

26 februari 2009

Tillbaka i vardagen

Körde igenom första riktiga träningspasset efter i söndags idag. Kändes riktigt bra och formen är nog fortfarande på uppåtgående, trots gårdagens släng av nån slags odefinierbart men väldigt plågsamt magont.

Funderar lite på vad jag ska göra med den här bloggen nu. Klassikern 2008-2009 är ju genomförd och även om jag nog ska göra minst en Klassiker till, så är ju rubriken numera lite missvisande. Vet inte heller hur motiverad jag är att skriva om det... Kanske bredda den lite och ta med andra mer eller mindre konstiga funderingar... Kanske avsluta denna och starta en ny? Kanske fortsätta under nytt namn? Eller helt enkelt begrava bloggen när dess syfte är uppnått.... Får fundera lite mer tror jag.

24 februari 2009

Inte bara jag...

Tackar Motionären för följande betraktelse från i söndags, beskriver väldigt målande och underhållande hur det var i spåret!

Lite mera från Vasaloppsspåret

Det har gått några dagar och det börjar suga i skidtarmen igen. Men det får nog vänta ett tag. Till dess kommer här lite mer eller mindre värdelöst vetande:

  • Min Klassiker tog totalt 33 h 7 min 46 sek. Nästa mål kan ev vara att göra en Klassiker på under 24 h. Det är drygt nio timmar bort. Gissar att det tar några år att klara av...
  • Jag gjorde av med 10511 kcal i söndags. Inte så konstigt att jag var trött och hade svårt att hålla värmen på slutet... Men nu borde jag kunna äta ca 5 pizzor eller 21 semlor utan dåligt samvete :-)
  • Jag tog 46916 steg i söndags. Gissar att det även inkluderar staktag, men det är nog ett ansenligt antal muskler som fått jobba för detta.
  • Jag fick inga skavsår överhuvudtaget, dock en stor blåsa på vänster stortå, som infann sig ganska tidigt. Gjorde det ganska smärtsamt att trycka ifrån ordentligt i diagonalåkningen.
  • Jag drack ca 4-6 dl vätska på varje station (varierande blåbärssoppa, buljong och vatten) och ca 1,5-3 dl mellan stationerna. Det blir minst 3,2 dl vätska. Dessutom drack jag ca 1,5 liter vatten på vägen hem i bussen, och ca 3-4 liter per dag under uppladdningen. Trots det var jag supertörstig när jag kom hem i går morse. Det säger en del om hur mycket vätska man gör av med... Även om jag faktiskt var tvungen att gå på toa under loppet, det har inte hänt under tidigare skidlopp.
  • Efter Engelbrektsloppet fick jag ont i vänster knä, överansträngning skulle jag tro. Har sedan dess haft ont av och till och var lite orolig för om det skulle stoppa mig i söndags. Hade rejält ont i söndags morse när jag gick i pjäxorna, och tvivlade starkt på att jag skulle kunna fullföra under de första kilometrarna. Sedan försvann smärtan och har knappt kommit tillbaka. Ganska märkligt.
  • De senaste veckorna har jag haft "vinterhosta", kallastma eller vad man nu vill kalla det. Massören och läkaren använder olika begrepp. Den är dock också borta efter ett halvt dygn på skidor...
  • De flesta verkar ha åkt Öppet spår i söndags på en tid som var 1-1,5 timme långsammare än vad som för dem är "normalt". Det skulle innebära att jag under optimala förhållanden kunnat åka på runt tio timmar! Det får jag nog vara ganska nöjd med...

23 februari 2009

Vasaloppsförbannelse

Härmed utfärdas en allmän varning: Om ni tänkt åka något av Vasaloppets lopp så får ni ställa in er på usla förhållanden om ni vet att även jag är anmäld. Förra året var Vasaloppets värsta förhållanden på 25 år. Jag stod på startlinjen. I år var värsta förhållandena någonsin på Öppet spår. Det snöade en decimeter på en halvtimme och totalt 3 decimeter och för att citera en av veteranerna i spåret: Inte nog med att spåren nästan är borta, de som finns är fientliga och motarbetar en! Gissa vem som stod på startlinjen? Jag förstås! Så om ni tänkt åka Öppet spår nästa år och ser att jag är anmäld en av dagarna; välj för guds skull en annan dag!

Nu är min Klassiker klar "på riktigt", även om avslutningen blev väldigt slitig och jag är missnöjd med tiden: 11.32.40. Vet dock egentligen inte varför. Målet var att åka under 11 timmar, och alla de som åkt tidigare åkte mycket långsammare än vad de brukar, vissa upp till två timmar långsammare. De första i mål var en timme långsammare. Så under "rätt" förhållanden hade jag nog klarat mitt mål, men nu gjorde jag det inte...

Vallaservicen som vallade åt mig var samma som förra året och jag tror att de inte kan valla något annat fäste än blått. Det funkade dock bättre i -4 som det var i år än i nollgradigt som det var i fjol... Fick ändå valla om i Mångsbodarna och då lyckades de lägga på fäste för långt bak så mitt fantastiska glid försvann. Bara att stanna och skrapa lite... Hade dock hyfsat fäste upp till Risberg. Fram till dess var loppet också ganska angenämt. Jag var inte särskilt trött, spåren var OK, det hade inte börjat snöa så väldans. Sedan gick det utför. Spåren var som bortblåsta. Eller rättare sagt, de fanns där, såg lite ut som spår, men var bara sladder som gjorde att man fick stå och parera hela tiden. Jag hade sett fram emot lite vila i utförsbackarna från Evertsberg, men de var jättejobbiga eftersom fötterna fick jobba så dant för att parera. Mjölksyran i fotmusklerna var total och jag var tvungen att diagonalåka ett tag bara för att få lyfta lite på fötterna! Fästet försvann sedan igen så jag kladdade på lite själv, som sedan fram emot Hökberg bara frös fast och det var bara att skrapa av igen.

Av och till var det rätt så kallt och jag var glad att jag valt ullunderstället, däremot frös jag inte så mycket om händerna. Förrän ca 1,5 km före mål. Då var det som att fingrarna befann sig på Nordpolen och de försvann därmed. Särskilt tummarna, som jag inte kunde röra alls, vilket gjorde det aningen svårt att kontrollera stavtekniken! Det var nog bristen på energi i kroppen som gjorde att de stackars fingrarna inte kunde hålla värmen. Vid det laget var jag dessutom så trött att jag inte visste hur jag skulle ta mig i mål. Ca 5 km från mål slog tröttheten till på riktigt. Kroppen sade tvärstopp och ville trots vitargo-kaka och sportdryck inte röra sig längre. Jag tvingade den i någon kilometer, men sedan ville den absolut pinka och vägrade lyda min vilja att inte göra det... Bara att stanna igen alltså. Ca 3 km från mål stod Intersport med sportdryck, vilket jag trodde skulle bli sista kicken, men nej. Kroppen sade bara "jag somnar nu, eller svimmar, välj själv vilket, jag lägger mig här i snön och sover, tänker inte åka längre". Men jag tvingade den ändå, fick fylla på med sista vitargo-kakbiten ca 1 km från mål och lyckades sedan stappla in över mållinjen.

Vid skidinlämningen lyckades jag på nåt viss få på mig mina torra vantar och försökte få igång mina händer, men jag ångrade nästan att jag gjorde det. För AJ, VAD ONT DET GJORDE när de kom igång igen. Smärtan var nästan outhärdlig och jag var helt gråtfärdig, tjöt nog till och med en skvätt. Vid väsk- och överdragsutlämningen fick den snälla funktionären sätta på mig min extra mössa och jacka som jag hade i överdragspåsen, eftersom jag inte hade någon finmotorik i händerna! Men väl inne i Mora simhall och efter en varm dusch började jag känna mig som människa igen. Lite Vitargo Protein bar gjorde också susen, även om riktig lagad mat hade varit ännu bättre. Sådant serveras dock bara Vasalopps-åkare, i Öppet spår får man förse sig med mat på egen hand...

Så om man ska summera då, hur gick det? Både bra och dåligt. Efter 3 mil var jag fortfarande inte särskilt trött, och jag började inte få ont i korsryggen förrän efter ca 5 mil, så träningen har nog gett lite resultat i allafall. Dock vet jag inte riktigt hur man ska träna fötter och ben för att hantera underlaget en dag som igår. Tips någon? Förhållande var ju inte särskilt roliga, men det gör ju faktiskt prestationen lite större att ha klarat loppet under de förhållandena. Tiden var kass, men utan alla vallningsstopp och de många stoppen sista fem kilometrarna så hade jag nog klarat min mål-tid i allafall. Får satsa på att göra det nästa år istället. Så varning alla ni som tänkt åka Öppet spår nästa år, se till att anmäla er till den dag jag inte ska åka :-)

17 februari 2009

Matladdning

På jobbet pratas det mycket skidåkning just nu. Vi är några stycken som ska åka på söndag och det är många som vet om det och gärna pikar, tråkar, kommenterar, peppar. Lite beroende på person. Många ställer frågor också, idag fick jag följande fråga: Har du matladdat klart ännu då?

Jag svarade att Nä, det börjar jag inte med förrän onsdag kväll. Frågeställaren svarade förvånat: Jaså, ska man inte göra det i två veckor eller så?

Puha.... Tänk om det varit så. Ösa ner kolhydrater i kistan i två veckor! Då hade jag nog inte tagit mig så många mil tror jag. Däremot hade jag nog sannerligen lagt på mig tillräckliga reserver :-)

16 februari 2009

Ännu mera nojig

Det är ju så nära nu! Vore ju så nesligt att bli sjuk nu! En kollega började snora och nysa idag. Funderar allvarligt på att sätta antingen mig eller honom i karantän :-) Å andra sidan är det ju typ tredje gången sedan nyår som han är förkyld, och jag har hittills inte blivit smittad. Peppar peppar, så ska man inte säga men... Jag antioxiderar, äter min dagliga dos honung, vitlök och c-vitaminer och hoppas på det bästa.

Andningsövningarna har också fått väckas till liv igen, eftersom jag fick lite hosta efter Engelbrektsloppet. Men känner mig annars rätt OK, bortsett från tillfällig hemsk magknip på eftermiddagen idag. Fick pausa träningspasset ett tag och träna med expandern hemma sedan istället, det var helt ogörligt att försöka stå rak!

Nu hoppas jag också att vädergudarna ska le mot mig för en gångs skull, men just nu ser det ut som att det ska snöa på söndag. Fast i vädersammanhang är det ju ännu långt kvar och mycket kan ändras ännu!

Tidigare idag hade jag dåliga vibbar och tänkte att det här kommer inte att gå, men nu är den där känslan av spänd förväntan och längtan till skidspåret tillbaka, så jag hoppas den sitter i hela veckan!! Ska försöka hålla kvar den med mumsig soppa till kvällsmat nu :-)

13 februari 2009

Aftonbladets fantastiska research...

Det finns en sida som heter www.vasaloppet.se, där finns all möjlig information om Vasaloppet. Aftonbladet skriver idag om Vasaloppet och presenterar en hel del felaktiga fakta och datum i artikeln. Det säger en del om nivån på deras research, eftersom de uppenbarligen inte ens klarat av att läsa informationen på Vasaloppets officiella hemsida...

Läs artikeln här: http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article4317624.ab

Hur åtgärdar man immande glasögon?

Det funderade jag mycket på i söndags. Hade behövt dem av och till, det var väldigt vitt ute i skogen sådär i gränslandet mellan solsken och mulet. De satt på näsan första 5 km eller så, sedan kom imman när jag blev varm och det inte blev varmare i luften. Så det var bara att förpassa de orangea glasen upp i pannan, på mössan. Funderade över om det verkligen ska behövas ett par sådana där svindyra brillor med "vädringshål" i som jag hittat i diverse webshoper, men har fortfarande inte hittat någon riktigt vettig anledning till att köpa. Något annat vis måste det väl finnas. Om man har tunnare mössa så att mer värme försvinner kanske? Men frågan är om det är värt att riskera att frysa istället... Hmmm...

Just nu säger Yr att det ska bli -5 grader och molnigt nästa söndag. Vore ju fantastiskt om jag för en gångs skull skulle få optimalt före!!

9 februari 2009

I Engelbrekts bygd för styrka och frihet

Idag är dagen efter. Jag känner mig faktiskt så, lite lätt bakis. Även om det är i princip över nu. Gissar att det är salt- och vätskebrist efter 7,5 timmar på skidor i ganska kuperad terräng. Om jag skulle vilja kan jag kvittera ut mitt klassiker-diplom nu, men det ska jag inte. Först hoppas jag klara av Öppet spår utan sjukdomar, då blir det det som får ingå i diplomet istället!

Hur var det då? Ganska jobbigt faktiskt, även om jag nog faktiskt trodde det skulle vara lite jobbigare. Hade egentligen bara en svacka ungefär mitt i loppet, men så tog jag det ju också ganska lugnt, drack mycket blåbärssoppa. Fast bäst av allt var buljongen som serverades vid näst sista matkontrollen. Ljuvligt salt och varm!!

Efter en väldigt tidig morgon på grund av varning för snöoväder satte pappa och jag oss i bilen strax efter kl 06 igår morse. Far hade ännu inte bestämt sig för om han skulle spendera dagen i Norberg eller ej och jag var på ett minst sagt uselt humör på grund av tävlingsnerver och våldsamt intag av kolhydrater. Varför blir man så grinig och får huvudvärk av dem?? Snön fullkomligt vräkte ner och det var strax under nollan, superföre med andra ord. Det gick långsamt på de oplogade vägarna men vi var ändå framme i god tid. Medan jag gick och hämtade nummerlapp hann bilen bli nästan översnöad, så mycket snöande var det! Toan besöktes flitigt, och tur var väl det, för i toakön råkade jag höra det viskas om att starten flyttats fram en halvtimme. Fick det bekräftat, men det var absolut ingen information som spreds aktivt av sekretariat eller tävlingsledning, vilket nog kan sägas karakterisera hela tillställningen: Dålig information... I folkvimlet vid nummerlappsutlämningen sprang också Gunde Svan förbi och det visade sig att han agerade hare åt sin gamle vallare som ska åka Vasaloppet och nu åkte Engelbrektsloppet som träning.

Väl på starten undrade jag om jag överhuvudtaget skulle få se några spår under dagen, torget i Norberg bestod av ca två decimeter nysnömodd. Men det utlovades spår längre fram och allteftersom folkmassan segade sig fram efter starten började man faktiskt ana spår. Massan rörde sig långsamt, de första 5 km tog nära 50 min... Lätt uppvärmning alltså! Därefter började det bli bättre och snöfallet började också lätta, för att släppa fram solen under någon timme innan det mulnade på ordentligt. Vissa (oftast medelålders gråhåriga män med väldigt yvig åkstil) försökte fortfarande tränga sig fram mellan spåren, vilket skapade irritation. En av dem fick sig en känga av en annan:

"Det finns två spår, åk i ett av dem så vi andra slipper få dina stavar i ögonen"
Svar:
"Men jag åker ju mycket fortare än er och måste ju ta mig fram"
Nytt svar:
"Om du nu åker så j-a fort så skulle du väl startat i tävlingsklassen längst fram"
Tystnad och slut på åkningen mellan spåren...

Ungefär vid första 5km-skylten skulle jag ta lite medhavd dricka för första gången. Men flaskan var nästan tom. Vad f-n!! Det visade sig att jag som tagit en slurk precis innan starten hade glömt att stänga till korken (en sån där sportflaska i miniformat) så innehållet hade runnit ut i midjeväskan, blött ner min extra tur-mössa (egentligen pojkvännens) samt även min numera ganska vältränade bak. Plaskvåt var jag! F-n! Hur kan man vara så dum! Försökte vrida ur grejerna så gott det gick och ull-underkläderna höll mig trots vätan ganska varm. Konstigt att jag inte märkte när det började läcka måste jag säga dock. Hoppades på att det skulle finnas lite papper på någon station, men det är inget det finns behov av där tydligen... Så jag åkte hela loppet med blöta byxor, det måste jag nog nästan få en extrapoäng för! Om jag inte åker på nån urinvägsinfektion förstås... Då blir det nog avdrag...

På det stora hela då? Faktiskt var det mycket fler platta partier än jag trott, även om en del backar var jobbiga. Särskilt den största backen, uppför Håberget. Tack och lov kom den bara en gång, så när den var avklarat visste man att det värsta var gjort. Därefter hakade jag på ett par tjejer som startat sina Klassiker med Engelbrektsloppet, eftersom skidåkning enligt dem var det värsta man kan göra. De tyckte jag var knäpp som skulle åka Öppet spår OCKSÅ! De höll ett ganska bra tempo och bjöd mig även på nötter vid en station. Jag åkte ifrån dem i nerförsbackarna (hade fantastiskt glid, måste ge mig själv beröm! Snabbglid har hittills aldrig slagit fel) medan de hade bättre flås i uppförsbackarna.

Vid fyra-tiden började jag för andra gången undra hur de skulle lösa mörkrets intåg, eftersom jag inte sett elljusslingor någonstans längs spåret på första varvet. Ryktet sa att det är mörkt sista biten. Livsfarligt, tänkte jag, särskilt med tanke på de branta uppkörda nerförsbackarna ner mot Klackberg! Och mycket riktigt blev det mörkt, väldigt mörkt! Särskilt i de där nerförsbackarna! Många tog av sig skidorna och gick ner. I den brantaste delen som också svängde tvärt åt höger stog förvisso en funktionär med skoter och reflexväst för att ta hand om eventuella skadade. Han hade dock inte tänkt på att sätta på lysena på sin skoter för att underlätta för åkare...

Vid sista kontrollen kändes det som att man i princip redan var framme eftersom det bara var fyra kilometer planåkning kvar. Jag blev övertalad av en funktionär att dricka lite kaffe: Du ska se hur pigg du kommer bli, du kommer inte att tro't. Du kommer flyga fram till mål!
Okejdå, tänkte jag, en liten skvätt då. Brände mig på tungan, men det fick sannerligen igång livsandarna och jag åkte ifrån flera stycken på vägen till mål. Oftast var jag dock ensam i det beckmörka spåret. Efter nån kilometer kom månen fram och det var riktigt trolsk. Ensam i vinterskogen med snötyngda granar i ett skidspår endast upplyst av månsken. Nästan så man blev lite lyrisk! Marschaller här och där vid några vägkorsningar fanns det också, även om några stod så nära spåret så det var risk att man fick en marschall med sig på staven!

Målrakan närmade sig fantastiskt snabbt, och jag stakade som aldrig förr. "Här kommer Malin Eklund som ser ut som hon har kraft kvar i armarna" sade speakern och offentliggjorde även min sluttid. Därefter medaljutlämning av en skäggig dalkarl som sade att det var hans bästa dag på året - att få stå och få krama damer hela dagen helt gratis! Skidade tillbaka till bilen med en väl påbylsad far som spenderat dagen i Norberg och Klackberg. Vid bilen upptäcktes nästa missöde: Jag hade glömt lämna tillbaka mitt tidtagningschip! Skit, det kostar ju 300 kr! Raskt tog pappa hand om det och gick tillbaka till målområdet medan jag strippade i mörkret vid bilen och fick på mig torra kläder och försökte få liv i mina stelfrusna fingrar. Vid de andra klassikerloppen brukar de vara rätt snabba på att komma fram och rycka av en det där chipet, men de hade nog blivit lite trötta kontrollanterna också....

Återhämtningsdryck i bilen, ost- och bacon-korv på Shellmack i Avesta och sedan hemfärd. Betydligt mindre snö på vägen än på morgonen, men många vådliga omkörningar i mörkret. Hemma i värmen vid 20.30-tiden var nästan pappa tröttare än jag såg det ut som, och det är faktiskt först i dag som jag på riktigt känner av tröttheten. I stort sett ingen träningsvärk (stretchade såklart inte) men trött som tusan i kroppen och var till och med tvungen att köpa kaffe på stationen i Västerås. Satt nästan hela vägen och tittade på det fantastiska vintervädret med klarblå himmel, snötäckta träd och frostiga kvistar. Tills tåget passerade Östergötlands länsgräns såklart, då var det slut på både den klarblå himlen och snön... Jag har bosatt mig på fel ställe!

Men ikväll blir det hämtmat och film - Into the wild - med Åsa, det får bli belöningen för att jag numera kan titulera mig En Svensk Klassiker om jag vill.

6 februari 2009

Jag laddar

Pasta pasta vitargo gröt pasta banan vitargo müsli yoghurt vitargo ris pasta... Så ser dagarna ut just nu, jag laddar ju! Engelbrektsloppet på söndag hägrar, verkar dock vara lite dåligt med info om vissa saker så de ska nog få påringning imorgon. Övernattar hos päronen och får skjuts till Norberg som är the place to be på söndag. Och då vill man ju inte riskera att komma försent eller så, vore ju snopet!

Har vallaångest eftersom vädret ter sig högst osäkert... Budgeten säger ju att jag får valla själv den här gången så jag kan ju inte direkt skylla på någon annan om det inte skulle bli bra... Därför bäst att tänka igenom ordentligt. Men eftersom det ska snöa imorgon och ev på söndag också så gissar jag att man slipper klistret i allafall. Dock slåss röd och lila om förstaplatsen än så länge, grundet är redan lagt. Resten får bli imorgon.

Igår var jag superladdad för loppet och nästan hoppade av energi. Idag är nivån inte lika hög, men jag är fortfarande laddad! 7,31 km/h är snitthastigheten man måste hålla för att inte komma försent i mål. Och det ska jag väl klara, även om det nog blir lite trångt i början även här, över 1000 anmälda ju!! Nervös!